Fyra timmars teknikstrul.
Så förberedde Liberalerna sitt historiska beslut att släppa in Sverigedemokraterna i regering. Man hoppas att de fick en kvart över att diskutera partiets själ också.
Upptakten kändes självklar. Inget fanns att säga: beslutet hade tagits med en legendarisk kram med Jimmie Åkesson några dagar tidigare. De liberala ministrarna hotade att avgå om Simona Mohamsson inte gavs fortsatt förtroende, och något alternativ presenterades aldrig.
Ändå fick hon nöja sig med 93 röster, något fler än de 80 som föredrog motkandidaten ”ingenting”.
Om Simona Mohamsson kan dansa tryckare med Jimmie Åkesson finns det inte längre några röda linjer i svensk politik.
Flera liberaler, däribland Stockholmsprofilen Jan Jönsson, protesterade genom att sitta framför valaffischen från 1936, ”Bort med alla former av diktatursträvanden”, där en man sopar bort ett hakkors och hammaren och skäran.
Enligt uppgift har Simona Mohamsson den hemma på väggen också. Hon har inte bara återkommande lyft Sverigedemokraternas nazistiska rötter, utan uttryckligen förklarat kampen mot dem som anledningen till att engagera sig.
– Jag gick med i politiken 2011 eftersom SD kom in i riksdagen. Att bekämpa deras åsikter är en drivkraft för mig, sade hon till Svenska Dagbladet inför förra valet.
Det är en intressant resa: att gå in i politiken för att bekämpa ett parti, och sluta med att öppna regeringsdörren åt det.
Visst är det en kul sport att jämföra ungdomens slagord med politikers vuxna gärning. Vem minns inte Romina Pormokhtaris klassiska t-shirt: ”Göm en flykting. Blir det olagligt, göm två.” Man kan bara hoppas att Luf aldrig slutar göra tröjor med tryck, som närmast perfekt verkar förutsäga ungliberalers motsatta åsikter som vuxna.
I gårdagens SVT Agenda fick jag frågan om vad det här betyder för oppositionen. Jag svarade att jag känner mig lättad.
Om Simona Mohamsson kan dansa tryckare med Jimmie Åkesson finns det inte längre några röda linjer i svensk politik. Då vet vi det och kan sluta låtsas.
Då blir nästa fråga: när ska oppositionen vakna inför denna verklighet?
Trots sin darriga balansgång kring spärren låtsas Centerpartiet som om det har vetorätt över oppositionens sammansättning, med sina röda linjer vänsterut.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har aldrig stått varandra så nära. De röstar oftast lika, prioriterar ekonomi och stärkt välfärd, medan V likt MP ligger lågt om oenigheterna kring migration och kriminalitet. Om S kunde samarbeta med den stridbara kommunisten Lars Ohly, borde man kunna göra det med mer reformorienterade Nooshi Dadgostar.
Ändå behandlas Vänsterpartiet som en spetälsk, inte minst av Centerpartiet. Trots sin darriga balansgång kring spärren låtsas partiet som om det har vetorätt över oppositionens sammansättning, med sina röda linjer vänsterut.
Problemet är att de här idéerna inte delas av väljarna. Enligt en enkät av DN/Ipsos inför förra valet föredrog centerpartister ett samarbete vänsterut. Bilden bekräftas av att partiet i dag främst läcker väljare till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Inte bara för att de absolut inte vill se en ny Tidöregering, och straffar Centerpartiet för sin otydlighet om statsministerfrågan. Utan för att man ligger till vänster om partiledningen i många frågor, inte minst om vinster i välfärden – som tre av fem högerväljare är emot.
Läs mer
Att Vänsterpartiet har rätt att kräva ministerposter för sina mandat är en självklarhet. Om dessa poster ska vara en röd linje är en annan fråga. De flesta väljare bryr sig nog mer om en rödgrön seger än vem som styr vilket departement. Och den säkraste vägen till inflytande går inte via utspel, utan genom att likt Sverigedemokraterna växa sig så starka att centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist till slut tvingas krama Nooshi Dadgostar.
Men även Magdalena Andersson bär ett stort ansvar för vänsterkäbblet.
I stället för att samla oppositionen håller hon Vänsterpartiet på armlängds avstånd. Dels för att blidka Centerpartiet, dels för att markera revir i konkurrensen om väljarna. V driver i dag i flera frågor en mer offensiv socialdemokratisk linje, vilket gör dem till en besvärlig rival. Kanske finns även en släng av vad Sigmund Freud kallade de ”små skillnadernas narcissism”: ju mer lika partierna blir, desto viktigare att framhäva olikheterna.
Men den strategin har ett pris, nämligen att oppositionen framstår som mer osams än den är.
Med ett halvår kvar finns ännu tid att ändra kurs. Jag hoppas att hon kliver fram som den oppositionsledare hon är, tar småpartierna i örat och manar till samarbete.
För väljarna är inte dumma. De vet att det inte finns röda linjer, bara dåliga ursäkter.
